Det finns ett narrativ i USA/Storbritannien om att lågutbildade invandrare är viktiga eftersom de utför de jobb som lokalbefolkningen inte vill göra (städning, taxichaufför, barista, matservering, gräsklippning, etc.). Som andra generationens invandrare (mina föräldrar flyttade båda självständigt till Storbritannien i tonåren/20-årsåldern) har jag alltid tyckt att detta är en besvärlig, transaktionell inramning, som endast har sina rötter i ekonomisk nytta snarare än i någon hänsyn till bredare sociokulturella faktorer. Det är också kortsiktigt (mina föräldrar gick vidare till att framgångsrikt starta flera företag och anställa många människor). Hur som helst - vad händer när robotar och AI börjar automatisera dessa roller under de kommande 10-20 åren? En värld där autonoma fordon ersätter förare, humanoida robotar städar hem och serverar mat, landskapsrobotar trimmar gräsmattor med precision, drönare/leveransrobotar ersätter UPS/Fedex-armén, etc. Här upplöses de ekonomiska argumenten för lågkvalificerad invandring, vilket öppnar utrymme för en djupare uppsättning frågor som: "Varför släppa in människor över huvud taget?" Jag tror att detta ger trovärdighet för nationalister att bli mer beskyddande av gränser - de kan lätt hävda att robotar inte begår brott, påverkar kulturen eller belastar välfärdssystemen. Det finns också en alternativ värld, som kanske är den mer utopiska/optimistiska, och trolig enligt min mening: att automatiseringen urholkar idén om arbetsbaserat mänskligt värde, och att vi börjar hitta ny mening med livet och kanske börjar relatera till varandra på ett annat sätt. Här handlar gränser mindre om att kontrollera vem som arbetar och mer om att bygga samhällen med gemensamma värderingar och varaktig fred, dvs. vi ser invandring mindre som ett hot mot arbetstillfällen och mer som en nationell/demografisk hävstång för att balansera åldrande befolkningar, för att odla/så kultur och för att bygga motståndskraftiga samhällen. Detta handlar uppenbarligen mindre om invandring vid denna tidpunkt och mer om hur samhällen tilldelar människor värde i en post-arbetsmarknad värld. Mina favoritböcker/läsningar som utforskar detta är (nu relativt gamla) Kai-Fu Lees AI Superpowers and AI 2041. De ställer frågorna: vad är det framtida (mänskliga-mänskliga) sociala kontraktet när maskiner överträffar oss i de mest ekonomiskt relevanta uppgifterna? Vad är en regering skyldig sina medborgare när deras produktivitet blir irrelevant? Och vad ersätter "arbete" som den centrala axeln för identitet, bidrag och värdighet? Det är dit pucken är på väg. Inte bara mot robotar som tar jobb, utan mot en helt ny definition av vad det innebär att vara betydelsefull. Jag tror att spänningen mellan nationalism och globalism ökar: vissa länder fördubblar exkluderingen, medan andra omfamnar en ny sorts globalism som ställer alla människor på lika villkor. Så när vi blickar framåt är den verkliga frågan inte vilka jobb AI/robotar ersätter, utan "vilka värden kommer att finnas kvar?" och "kan vi bygga en framtid där människor är välkomna, inte för vad de gör, utan för vilka de är?"