Jag kan inte fatta att det har gått ett år. Jag minns det som igår. orden jag läste, fotot jag tog, samtalet jag hade, precis innan jag fick samtalet. Det värsta samtalet i mitt liv. Och sedan förändrades allt. Jag minns vad jag sa. Som jag sprang också. Som jag ringde. Och ärligt talat, vem som dök upp. Det här har varit både det längsta och kortaste året i mitt liv. Länge för tills för 1 år sedan var det sällan jag gick en dag utan att prata med min pappa. Lång för att varje dag var plågsamt tom. Och kort, för i ärlighetens namn gjorde jag mycket mindre än normalt. Sorg är en galen, kraftfull, allomfattande känsla. Och mitt hjärta går ut till alla som upplever det just nu. 8/8 är verkligen ett ängelnummer, eftersom himlen fick det bästa numret den dagen. (Tja, tekniskt sett idag tror jag idk blandade recensioner om tron på judendomen) Jag saknar honom så mycket <3 Idk varför jag ens twittrar detta. Men om du sörjer så ser jag dig. Säg till de människor du älskar att du älskar dem varje dag.